lördag

beathead – nytt rekord

Herrejösses, jag trodde jag tog rekord igår.

Det gjorde jag inte. Idag tror jag det är Snoddas jag har i huvudet. Det är, ursäkta mig, fanemej helt enormt.

Konstigt alltså.

Den enda titel jag kan med honom är Flottar- någonting. Möjligtvis är det den som legat och gnagt snart ett dygn. Melodislingan i den.

Ja, eller någon annan sång. Om det nu ens är Snoddas.
Jag måste forska mera. Letade lite men resultatet var klent – kan hända inte så konstigt. Inga listettor på 2000-talet.

Några ord dyker upp, som längtar/väntar och drömma. Men vilken låt är de inte med i??

Om det nu inte är Snoddas och Flottarkärlek så är det åtminstone något lika absurt.

Det ska bli spännande att vakna i morgon...

fredag

beathead - vet hut!

Omslingrade slippriga ormar.
Anaconda. De är omslingrade? I alla fall i den här versionen:

'Ana anaconda, när ska bröllopet stånda...'

Och jag har den verkligen inte på skiva, och jag tänker inte på minsta sätt skaffa mig den minsta snutt av den heller. Hur hamnade den i mitt huvud? Mycket irriterande.

Jättemycket irriterande.

Jag måste lära min hjärna att veta hut!

måndag

kryss för klister och kaffe

Jag gör det så svårt för mig.

Jag har under helgen skjutit upp att skicka iväg ett kuvert.

Det krävdes ett kryss och det var svårt...

Krysset krävde "heder och samvete" och annars var det "straffbart enligt lag".

Det fanns två ställen att kryssa på.

Jag tyckte hela helgen att båda gällde lika mycket. Så jag lade det åt sidan men såg det förstås varje gång jag satte mig vid köksbordet.

Måndag morgon. Nu måste det ju iväg!

Och då kom jag på det. Kryssade jag i den övre rutan behövde jag inte författa någon text till dem.

Att det kan vara så lätt.

Så jag kryssade, ändrade mitt telefon nummer och skrev under.

Äntligen stoppade jag pappret i det medföljande kuvertet, slickade igen det, sträckte mig efter mitt kaffe och tog en stor klunk.

Det var då jag kom på det.

Kaffe och kuvertklister är en no-no-combination.

beathead

Nästan i en dröm.

Var jag fortfarande när jag klev upp idag. Förvirrad av det jag just drömt var allt lite virrigt och... mjukt? runt omkring mig, lite lätt baktakt när jag stod vid sängen och drog en tröja över huvudet. Sådär så att... så att jag höll en svajig takt när jag rörde mig.
Och sedan hörde jag tydligare. Inte så konstigt då! tänkte jag.

Taj Mahal; Satisfied 'N' Tickled Too

Det måste bara vara början på en bra dag! Plötsligt kändes det både soft och roligt att vakna. Yeah! Omöjligt att inte vara glad.

söndag

beathead

Idag gick det snabbt.

Inga tveksamheter vad det var för låt och sedan har jag spelat den med glädje. Det enda jag inte förstår är varför den heter som den gör men kanske har jag inte lyssnat tillräckligt noga bara. Antagligen är det så.

Cake; Shadow stabbing

Jag tycker de sjunger 'say (it) all, say (it) all, say (it) all' och det var det jag vaknade med i huvudet.

Så idag har jag sagt 'it all' till alla! Och därmed gjort mig av med ett problem; mycket skönt.
Mycket mycket mycket skönt, vid närmare eftertanke.

Antagligen kan jag inte tillskriva Cake det men lite gör jag det ändå. De angav tonen för dagen.


lördag

beathead

Ett up-beat meditativt uppvaknande...

... förutsatt att det finns någonting sådant.

Jag zappade förbi ett inslag om Indien på tv igår. Jag gissar att det ligger till grund för dagens låt. Eller också är det för att jag träffade min kära vän R och att en av våra gemensamma nämnare är denna grupp, och dessutom skivan som låten är med på. Vem vet.

Thievery Corporation; Indra

(Från skivan The Mirror Conspiracy)


fredag

inte kul att skratta, inte!

'Det är inte så roligt när man skrattar' sa J allvarligt.

När vi pratade om ett särskilt ämne. Som på något sätt kommer på tapeten då och då vid den ålder som vi, märkligt nog, trots allt befinner oss i.

Hennes kommentar fick mig att skratta ännu mer. Inte roligt när man skrattar? Jo det är det ju visst det! Men förutom den underbara känslan av ett gott skratt är kanske det bästa att man ofta kniper igen ögonen när man skrattar ordentligt; åtminstone blir det en kisande effekt. Och nästan alltid är det ju så att man inte ser sig själv i spegeln när man skrattar — ja för då kan man ju hålla sig för skratt.

Men man kan glädjas åt att om man skrattar tillsammans så kisar och blundar förhoppningsvis de andra också.

Och ser inte.

De heller.

Skrattfårorna som vi pratade om.

beathead

Vilken slinga är det?

Det började med en melodislinga. Men jag fick inte resten att gå ihop. Fortsättningen lät annorlunda varje gång jag försökte höra den för mitt inre.

Jag bestämde mig så småning om att det var

Stevie Wonder; Superstition

och det var rätt - men bara ett halvt rätt. Slingan fortsatte men med en annan fortsättning. Lyssnade och lyssnade i mitt huvud. Tills jag kom på

Bo Kaspers Orkester; Allt ljus på mig

Det är en slinga i de låtarna som är så lika. Och där precis mot slutet av 'Allt ljus på mig'. En liten snutt på en och en halv sekund. En orgel (?) som låter som Stevie Wonders sång. Ja, som sången; inte hans röst.

Jag har lyssnat betydligt mycket mer på Bo Kasper så kanske var det den jag 'egentligen' hade i huvudet. Men idag är mer en Stevie Wonder dag! Jag är poppig och... yeah, fantastisk!

torsdag

beathead

Hahaha, vådan av att ha sökt efter Robert Palmer här om dagen. Det dröjde en smula men idag sitter refrängen till den här låten som tjära i huvudet på mig, inklusive alla 'ooh', 'ay ay', 'oh yeh!' och, sist men inte minst, 'I want to':

Robert Palmer; Some guys have all the luck

Jag undrar om inte de där sympatiska tvillingbröderna, som jag tror borde vunnit melodifestivalen för ett par år sedan, har lyssnat ganska mycket på den här låten. De sjöng något med 'takes just a minute'. I röda skjortor. Och de var helt okej.

Och jag tror de har lyssnat på Robert Palmer.


onsdag

beathead

Mysteriet tätnar!
Jazz; trumpet, piano...

Art Blakey; Moaning



tisdag

hår-resande

Jag är en tjuvkikare. Och tjuvlyssnare.

Stod på tunnelbanan. En facinerande tant med 10cm grått hår i botten och resten av håret knalligt tomterött satt på ett säte. Vid nästa station sätter sig en annan tant mitt emot TomteTanten. Den nya tanten har Pippi Långstrump-rött hår och en svart plastig tupé över det. TomteTanten säger hej och TupéTanten svarar.

Ytterligare någon station efter det kliver ännu en kvinna med märkligt hår på och sätter sig vid de andra två. Tant tre har uppenbarligen peruk på sig, ungefär lika plastig som TupéTantens tupé. Den nya PerukTanten har, vad jag märker, inget övrigt synligt hår bortsett från den dammbruna plasten. Nu hejar TomteTanten igen, TupéTanten tittar på PerukTanten som först tittar på TomteTanten och svarar på hejjet och sedan övergår till att vrålstirra på TupéTanten(som ju faktiskt ser allra märkligast ut).

Och jag som står och lådsas som ingenting men iakttar i ögonvrån undrar: känner de varann? Är de på väg till perukmässan? Eller stödgruppen för märkliga frisyrer?

Men de säger inget mer alls och alla tre kliver av vid olika stationer.

Att ha annorlunda hår som gör att folk generellt glor kanske per automatik gör att man ingår i en särskild klan för hej-sägare. Det var ju inte så att de hejjade på några andra.

Vad vet jag. Det jag minst förstår är hur de alla tre kunde samlas vid samma säten vid samma tidpunkt.

Det är så osannolikt. Så antagligen är det läge att köpa en trisslott?

beathead

Oj oj, den här låten tog tid. Jag hade inte en aning! Visserligen kände jag igen den; inga ord utan det var en melodislinga jag vaknade med. Och den har suttigt stenhårt sen i lördags. Men jag har inte kunnat härleda den till någon egen skiva.

Eftersom den fortfarande sitter i huvudet nynnade jag den när jag träffade en bekant på tunnelbanan.

- Åh, den gamla klassikern! Cool! sa P när jag nynnade.
- Jamen vad är det då?

Och P gav några alternativ, eftersom han trots allt inte var helt säker, och efter att ha sökt på nätet hittade jag:

Robert Palmer; Johnny and Mary

Känn på den! Komplett otippat.
Men jag har ett minne av Robert Palmer, jag köpte i tonåren en singel med honom, 'I didn't mean to turn you on'. Nu ska jag söka efter den också. Så får jag väl se vad jag vaknar med i huvudet i morgon...


fredag

tur?

Tur att det är fredag.

Då är det nämligen legitimt att ge kroppen en dos av min favoritblandning: socker fett och koffein. Hur skulle världen snurra utan dem?

Jag har nyligen fått påvisat hur sockerberoende jag är och...
... ja, det är ju dumt?

Och outhärdligt svårt att sluta.

beathead

'On the road again, tradidaj di daj di daj..., on the road again... on the road again...'

Vaknade med en evig upprepning av orden 'on the road again' i huvudet.
Men eller hur?!
Känns långt ifrån det.

Även om jag inte kunde mer än så av texten när jag vaknade så kanske det är just så att jag inte kan vänta... det är ju faktiskt väldigt beskrivande, inser jag just precis nu när jag skriver. Jag är ju såå otålig. 'Just can't wait to get on the road again'. Och att vara med sina vänner.
Jamen okej då, jag fattar nu varför jag kunde vakna upp med den i huvudet. Konstiga hjärna!
Ibland förstår jag precis hur en låt kan dyka upp i huvudet på mig men många gånger är det ett mysterium, låtar jag inte gillar, låtar jag inte hört på åratal. Jag lyssnar ju nästan aldrig på radio. Det är inte därifrån de kommer.

Den här låten är inte heller en låt jag gillar men jag plockade den från soundtracket till Forrest Gump. Då när den tjatat tillräckligt länge i huvudet och det kändes nödvändigt att 'spela ut den' ur detsamma.

Willie Nelson; On the road again

torsdag

existerar

Jag tenderar att börja existera igen.

Det började med ett val. Sedan dök en bra coach upp. Han parade ihop mig med någon som ville ha någon. Någon som ville ha mig där. Som talar om för mig att de vill ha mig där. Att jag fyller en funktion.
Sedan fick jag en mailadress. En arbetsmail.

Men nu så. Det tyngsta beviset på min existens på flera år...

Jag finns nästan på riktigt nu.

Jag har ett passerkort.

Passerkort. Passerkort och arbetsmail.


Det är på lådsas men jag finns ändå nästan på riktigt.

trafikfara

Min 3-åring läser. Med varierande resultat.

När det inte fanns något kvar som hon kunde skära i bitar till middagen ville hon klippa istället. Hon blev erbjuden en sax och en gammal 'City' vid köksbordet, började klippa ut bilder ur tidningen. Men så blir det tyst och jag hör spridda bokstäver, något F och I, F igen.

- Mamma, det är en trafikfara. Gravallvarlig.
- Mmhm, är det?
- JA. Hon funderar. 'På den här bilden tror jag att det är en cykel som är trafikfara.'
- Jaha? Förvånad över att hon eventuellt snappat att en cykel kan utgöra en trafikfara. Och förstås att hon läst trafikfara rätt. 'Ja en cykel kan ju vara det.'
- Och på den här bilden mamma, jag tror det är ELD som är trafikfara.
- Mmhm?
- Ja, och titta här - pengar! Pengar är trafikfara mamma!
- Mmmhmm? (Här börjar det bli svårt att hålla sig för skratt.)
- Men på den HÄR bilden mamma... (tyst en stund, vrider och vänder på bildmontaget)
- ... mamma, nu vet jag. BILAR är trafikfara.

Det går en stund.
- Mamma är bilar trafikfara?
- Tjaa... bilar är ju både en del av trafiken och så kan de ju vara farliga.
- Jag vill inte ha trafikfara. Om man tar bort bilarna mamma, är det ingen trafikfara då?

Mamman ganska svarslös.

beathead

Cake; Short skirt/Long jacket

Det är mycket Cake nu! Det går i perioder och nu är jag mitt i en. Det är bra. Jag blir glad av Cake. De ger energi.

Ibland är det texten som sitter i huvudet när jag vaknar, ibland är det melodin. Idag var det gitarrerna. De där riffen. Bara att sätta fart, 'hoppa' upp, på med kaffet... 'da da da da ra, da da da da ra ra'.

Så är det med Cake.