Det är inte mycket som slår blåbär.
Och det är inte mycket som slår nostalgin i att plocka blåbär i samma litermått som mamma gjorde när jag var liten. På i princip samma plats.
Hon gick visserligen ut i skogen och plockade bär, hon hade någon slags oskriven regel att bären på tomten var till för att ätas till och från sjön, till och från lekstugan, till och från sockerdricks eken eller till och från egentligen vad som helst.
Och i princip håller jag med henne; det är trevligt att kunna sträcka ut armen var man än går på tomten och ta sig några smultron eller blåbär eller hallon. Eller kantareller för den delen.
Men nu är vi ju inte där 'jämt' som förut så det märks inte på samma sätt om bären på tomten går åt.
Så jag parkerade glatt i en rejäl tuva i svackan utanför vävstugan. Ja, jag visste inte när jag ställde mig där att jag faktiskt parkerade, men det var vad jag gjorde.
Genom att väga över mellan höger och vänster ben samt göra en 180-graders sväng fick jag ihop min liter på ett och samma ställe. Många stora bär var det på varje gren!
Och Dotter plockade hon med. Allra mest smultron. Jag hoppas hon stoppade lika många i munnen som hon stoppade i korgen!
