de första tio tusen tog emot - splätt lätt

De första 10 000 morden alltså.

Av bladlöss. Vad trodde ni?!

Jag minns i början av min odlarkarriär (i krukor) när det damp ner ett gäng bladlöss på basilikan eller vad jag kan ha odlat då. Det var knappt att jag med handskar på ville hålla i kvisten så jag kunde spruta såpvatten på de eländiga typerna. Så äckliga tyckte jag att de var.

Sedan gick det lättare och lättare. Och jag tror det var på en helvit fuchsia som jag första gången övervägde att klämma ihjäl den bladlus som satt sig istället för att gå och hämta såpan, undertiden som lusen säkert skulle gömma sig.

Och det tog garanterat emot. Att klämma ihjäl det lilla äckliga krypet. Splätt!

Sedan vänjer man sig.

Nu blir de oftast ihjälklämda. Nästan hur många de än är, det är nämligen snabbast och mest effektivt. Splädderi splätt på löpande band. Bara om angreppet är oöverskådligt åker såpan fram. Eller om blomknoppen för känslig, eller bladvecken för djupa.

Nu är det annat som äcklar mig en smula.

Men jag gör det. Ja, utan fåniga handskar.

Nämligen att klippa ihjäl sniglar...
... det är inte kul. Det är smetigt och otäckt och det vete fan om de dör så snabbt - har de väl börjat kråma sig i dödsdansen kanske jag missar nacken. Ja, för det är i nacken man ska klippa av dem, säger förstå-sig-på-arna.

Men jag har noterat att jag börjat vänja mig.
(Endast två av elva olika dahlior har fått visa sina blommor här i år så valet blev så småningom enkelt - sniglar eller blommor är inget att fundera över - eeh, längre än några månader i alla fall.)

Men de små skrällena - jag tror jag kommer göra som med bladlössen. Krossa dem. Väldigt effektivt, inga tveksamheter om dödsorsak och fort går det också. Och blir ungefär lika smetigt... när jag krossat har jag valt ställe med omsorg.

Usch, stackars sniglar.

Och, viktigare än sniglar och blommor - hahaha - vad händer med min karma?

Uppvägs typ tusen bladlöss och sisådär hundra sniglar av de humlor vi räddat från drunkningsdöden i år? Eller riskerar jag... hmm... att återfödas som bladlus i mitt nästa liv?


Blir jag bladlus eller snigel får jag väl hoppas att det går fort. Splätt!





På bilden: räddad jordhumla. Nästan färdigtorkad.
Kamera: Nokia N95

... det mesta regnar bort

Fast så är det ju inte; nu är det sol här idag igen. Och efter den korta skuren igår kom solen också fram igen, det var bara innan det var varierande molnighet.

Och det blommar bättre, när det kommer regn ibland.

Hittade en vit kornvallmo på altanen igår.

Först med soldis, senare såg både vallmo och altan alldeles aprikos ut, när solen börjat att gå ner. Lite grann uppväger det varma ljuset att det blir svalare när solen försvinner.


Kamera: Nokia N95.

(klicka på bilden; vore jag Nokia skulle jag vara stolt över vad deras mobilkameror presterar.)

snygga ben kommer från stan

Snygga sommarben är en myt.

Åtminstone om man har spenderat tid på landet.
I stan däremot, där existerar de.

Det spelar ingen roll hur snygga släta lena och bruna* sommarben jag hade innan vi lämnade de stenlagda ytorna - så fort jag klev utanför bilen på landet så satt där en broms. Ytterligare tjugo minuter senare fanns där tre bromsbett och så många myggbett att det vore fånigt att ens försöka räkna dem.

Av bromsbett får jag illröda golfbollar inlagda under huden.
Av myggbett ungefär dito inlagda ärtor.

Och inte vänjer sig kroppen efter några dagar heller. Och inte heller höll sig bromsarna borta resten av tiden.

En enda broms bet bra: den missade 'midjan' som kan vara trevlig att ha på överarmen, där strax under axeln. Den bet en bit längre ner; det ser ut som om jag har en synnerligen välutvecklad ytterdel av triceps** på vänsterarmen. Som en tröst i det hela... en snygg arm i utbyte mot två schyssta ben.

Jag föredrog det som det var från början.





* allting är relativt...

** vilket kan vara fel namn men jag menar den där bulan på yttersidan av armen