jag har så dåligt minne - vad härligt!

Jag har så selektivt minne.

Alla mina odlingar på altanen och allt jag grävt ner i andras trädgårdar eller kommit med förslag på... när jag läser en etikett med 'stjärnflocka' så säger den inre rösten med automatik 'astrantia major'. Eller vice versa.

Men sedan, när jag som nu i det härliga vädret sitter på min altan och tittar på mina vita löjtnantshjärtan som är uppe med 45cm och får syn på tulpanerna bredvid...

... ja då stämmer det inte.

Jag tänkte men vad är det där?!

Det kan till och med hända att jag sa det högt.

Mina perenner och annat återkommande, som klematis och lökar och knölar, allt det stadigvarande - det går i svart och vitt. Ja, dvs blommorna alltså. Sedan odlar jag ettåringar i de vilda färger jag känner för det året (som svart och vitt..).

Men de här tulpanerna. Med sprängfyllda knoppar. De ser ut att spricka ut i lila eller mörkt rosa.

Jag kan inte fatta.

Inte har jag satt någon sådan färg?

Ja, inte vad jag minns i alla fall. Och ändå är det otvivelaktigt jag som satt dem där.

Det ska bli otroligt intressant att se vad som kommer upp ur dem.

Jag har så dåligt minne. Det är härligt. Det är så spännande!

beathead

... in the moooooonshine...

... började det med. Sedan ett evigt nynnande på refrängen.

Och jag tänkte på när A och jag promenerade över gränsen till Egypten från Israel och jag låg där på stranden sedan och lyssnade på America medan jag tittade på fyra länder samtidigt; som sagt Egypten och Israel, dessutom Jordanien och Saudiarabien. Helt iskall och blå om läpparna i värmen för jag hade snorklat alldeles på tok för länge.

Och sedan sprängde de hotellet, men det är ju en helt annan historia.

Ventura highway in the sunshine
Where the days are longer
The nights are stronger than moonshine
Youre gonna go I know

America; Ventura Highway :-)

beathead

Det känns som om jag borde ha en gladare låt i huvudet idag. Men kanske känner jag mig fortfarande jagad?

Det har varit en märklig tid de senaste två månaderna.

Nåväl. Jag känner mig betydligt piggare än detta:

Bellman/ Cornelis Vreeswijk; Märk hur vår skugga

beathead

Nämen!

Tänkte jag när denna låt plötsligt poppade upp i huvudet. Jag hade hunnit upp och stod och morgonfixade och så plötsligt...

Sister Sledge; Frankie

Det jag har i huvudet är den singel jag köpte i London när jag var 15, och det känns som om den vinylplattan är lite snabbare än det nedan. Och förmodligen är även min huvudversion en något speedad variant av min gamla singel; musik går ofta snabbare i mitt huvud än i verkligheten...

Här är dock melodin, live från vet-inte-när:

beathead

Film med kultstatus.

Ja, i USA i alla fall. Där de förstås gör, eller kanske är klara med, en remake på den (är inte det ett otroligt tröttsamt grepp?). Men de riktiga filmnördarna klarar förstås att läsa text och tittar på originalversionen.

Av Ulf Malmros Smala Sussie alltså.

Mitt huvud brukar plocka ganska många olika spår från filmmusiken till denna rulle, Act II's Notes About Freedom är nog den vanligaste förekommande - men idag är det en låt som är nästan lika vanlig i mitt huvud:

Melody Club; Palace Station

Och, som igår: min smak spretar ju en hel del - så den här filmen är också fantastisk. På ett HELT annat sätt.

Och så en annan sak - Pölsa, vart tog du vägen? Kom tillbaka!

beathead

Franska favoriter...

Dotter sjunger (den vansinnigt irriterande) slingan för 'lugna favoriter' och nu när jag ska beskriva dagens låt så... ja ni fattar.

(Det är inte mycket jag tycker riktigt illa om men den radiokanalen får inte ett enda poäng av mig, om man säger så.)

Därför återgår jag med glädje till dagens låt, den är väldigt mycket trevligare att ha i huvudet:

Yann Tiersen; La valse des vieux os
(soundtracket till Amelie från Montmartre)

(Och ja, visserligen är min filmsmak är lika spretig som den musik jag tycker om men:)
Det här är en av de bästa filmerna som finns.

beathead - påskledighet

Vi fick en lugn och lång påsk, jag och dotter.

Eftersom hon är lik mig, i alla fall i detta att alltid börja dagen med en sång, och eftersom hon också vaknar före mig i regel så har påsken gått i hennes tecken (babybeathead?). Och eftersom hon tidigare fått en cd med musik från ett av hennes favoritprogram (som vi har på dvd; rekommendreas) så har jag nu under sisådär två veckor vaknat till olika sånger från den gamla julkalendern Trolltider.

En sak som roar mig är att under ett par dagar när hon var hos sin pappa vaknade jag ändå med Firulist Och Firulara och Lilla Lykta, Lys! i huvudet.

Och min kära fyraåring ringde till mig och sjöng Bergatrollets Vaggvisa - först som sång med sin egen röst, sedan lät hon som Mara och när jag frågade efter Dorabella så fick hon först tänka, för Dorabella hörs inte alls tydligt i sången, men sedan fick jag också höra vaggvisan som Dorabella skulle ha sjungit den. Dvs med en vän, ljus och timid stämma. Väldigt Dorabella.

Men roligast tycker hon det är att sjunga som Mara. Hon skorrar med rösten och sjunger ibland lågt lågt, så lågt att jag inte fattar var hennes lilla hals hittar bastonerna. Som tur är lyckas hon inte sjunga lika falskt som Mara gör i Falska Fens Vaggvisa för det skulle vara plågsamt.

Förövrigt är jag imponerad av hur Lena-Pia Bernhardsson lyckas sjunga så falskt; det är verkligen inte lätt! Jag har försökt men som sagt; jag är imponerad. Att sjunga falskt på beställning är inte snutet ur näsan - möjligtvis en häxnäsa då.

Jag undrar ibland också över hur ont i halsen denna Lena-Pia (var tog hon vägen sedan?) och Siv Malmkvist, som spelar Dorabella, fick. Särskilt som förvandlade till varandra - det låter jättejobbigt att prata sådär! Men det är roligt att får vara den som tittar på.

Rätt som det är frågar dottern 'Varför sjunger inte Kotte fler sånger?' och så låter hon som Ted Åström när hon sjunger Kottes Hjältevisa. Och sedan: 'Mamma, vad är en hjälte? Och mamma, vad är klå?'.

När jag köpte skivan kom jag bäst ihåg Pärlor Och Paljetter och Tjo För Vinden och trodde inte att jag skulle falla för så många andra. Ja, ärligt talat förstod jag först inte att det gick att klämma ur nästan 30 låtar ur programmet men nu vet jag bättre. Och de jag nämnde är fortfarande lika bra - de är de andra som vuxit i kapp!

Och nu tycker jag låtarna har blivit stora som självaste Bergatrollet. Bara betydligt piggare än honom, nu när han sover 700 år igen.

Det är bra med barnmusik och barnprogram som jag som vuxen också orkar se och lyssna på om och om igen.


Trolltider - alla sånger!


PS: Eva Rydberg och Birgitta Andersson gör Kleva/Gloria och Tova/Daisy.

(Och då är det i stort sett 'bara' Håkan Sernar som Vätten, Stig Järrel som Gorm och Sigge Fürst som Bergatrollet (?) som jag glömt att nämna.)

beathead

Det man inte vet tar man ingen skada av!

Textraden 'dum dellidi dum, har man ingen hum' dök upp när jag stod och mekade mitt kaffe. För att sedan hoppa tillbaka (i sången) till

ställ inga smarta frågor,
om va som pågår,
viss info ger en bara plågor

och

vill du se
vill du se
vill du verkligen se
hur det egentligen e
måste man veta d
e d inge kul så låt d bara va
att inte haja nåt
kan rätt ofta vara bara bra

Hoppas det inte betyder något mer än att jag har denna grupp med sina fantastiska texter i huvudet... :-)

Just D; D man inte vet
(från Plast, 1995)

beathead

Man gör så gott man kan.

Ibland går det bättre, ibland går det sämre. Och då kan man ju vakna med en låt i huvudet som tröstar en aning:

Joss Stone; Right To Be Wrong

beathead

Det här är en väldigt trevlig sång att gå och nynna på. Och trevlig att vakna till.

Och visst borde jag vara glad...? Men..

Men apropå kasettband namngivna till 'blandat' måste jag visa den här trevliga sången av samma grupp... kolla får du se ;-)

. .

beathead

Kasettbandens tid.

Det verkar som om jag fått en tillbaka-till-80-talet-strömning. Kanske är det en ålderskris? De verkar poppa upp som svampar ur jorden runt omkring mig, ålderskriserna alltså. Människor runt omkring mig pratar väldigt mycket om år. Ja, och jag är inte sen att haka på i de samtalen.

Så kanske är det det som påverkar vilken musik som rör sig i huvudet nu, jag vet inte. Det jag vet är att P.Å, som jag var outgrundligt kär i som 15-åring, hade den här låten på sitt mesta blandband. Jo, just det, på kasettbandens tid. Minns ni?

Som det för mig tillbaka till tonåren! Jag tror det finns en mening med det för just den här musiken får mig mest att minnas det bra och kroppen hänger på; jag studsar runt, känner mig... ung... Får saker gjorda!

Jag hade ett antal band med titeln 'Blandat'. Numrerade som 'Blandat 4', 'Blandat 5' och så vidare. Blandat 23? Känns som ett gammalt favoritband.

Det jag vet är att jag själv inte hade den här låten på något band. Men nu har jag köpt den på iTunes Store! Hehehe.

Stevie Wonder; Part time lover

Man kanske skulle skaffa en?