fredag

snoken i montreux

Jag tar och nästan ordagrant kopierar ett mejl jag skrev för ett par veckor sedan:

PS:

Snoken i Montreux!

I helgen har jag stoppat näsan nästan hur många gånger som helst i följande tulpan; Montreux (eller är det Monte Carlo? Tror det är Montreux). Visserligen är den gul... men en ganska trevlig gul och sedan det viktigaste med denna tulpan: den må se ut precis hur som helst, den är förlåten. Den doftar nämligen något så kopiöst gott.
Citronfromage är det första ord jag tänker på, fast det kanske beror på färgen för egentligen vet jag inte hur citronfromage luktar, det bara låter bra. Tulpanen däremot doftar helt fantastiskt, underbart fräscht och godis på samma gång, citron, varm citrus på något sätt, sött utan att vara sliskigt, grönt, krispigt... klassisk citronkola? Fast bättre. Omöjlig att gå ifrån helt enkelt. Helst skulle jag vilja äta upp den men jag misstänker att den inte smakar som den luktar, höhö.

När den blommar spenderar jag mer tid med näsan i den än jag gör något annat i trädgårdsväg. (Kanske lätt överdrivet men det är så det känns.) Ibland försöker jag slita mig men vips är jag tillbaka och står där och flåsar med näsan bland massa blad...

Och ja, jag gillar makro - helst vill jag krypa in i blommorna när jag fotar dem.

Andra bilden är några dagar tidigare. (Mobilkameran, inte helt hundra.)





I höst ska jag leta Montreux så det står härliga till. Jag bara måste ha fler. Om ni låter mig få köpa en packe eller två föreslår jag att ni köper upp resten; som ni redan fattat: helt fantastiska!

beathead - hoppla!

Hoppla pålle, hoppla...

Jag kan inte mycket franska men jag tycker han sjunger 'hoppla' och av de andra ljuden att döma sjunger han om en häst... säkert en jättefin fantastisk fransk häst?

Varifrån jag fått låten var inte svårt att förstå när jag - ursäkta - hopplade upp ur sängen i morse. Däremot fick jag bläddra igenom många av mina gamla franska låtar för att hitta vem det är som framför detta, eehum, glädjande stycke. I alla fall blir jag glad när jag hör den.

Jean Sablon; Le Fiacre (1939)

I morgon vaknar jag gärna med 'Sur Le Pont D'Avignon' i huvudet, den borde bara kunna vara början på en bra dag. Och 'Vous Qui Passez San Me Voir' borde stå för en god natt. Att den är ända från 1936 roar mig lite extra.

Vad de sjunger är förstås en gåta men 98% av all musik verkar handla om hjärta och smärta så jag chansar på det...

Ja, dvs sånger som inte handlar om en häst alltså!

torsdag

beathead

Gitarren.

Gitarren! I början! Jag skulle säga att början är suggestiv. Jäpp!
Och den är skön att spela högt och gå och vråla till.

Enda nackdelen är att det är svårt att göra så mycket annat än att vicka på rumpan och vråla; resten av göromålen blir lidande.

Och eventuellt grannarna.

Metallica; Poor Twisted Me






... och stackars skruvade jag... *asgarv*

söndag

beathead

Åh idag tog det tid igen, men inte för att jag inte kände till låten för det gör jag verkligen.

Jag fick en sådan kort snutt, knappt en sekund, bara 'love' av 'you know I love you' och utan en ton mer och det tog en stund att höra i vilket sammanhang just detta 'love' passade in. Men så fort jag fick en ton till kom resten med expressfart:

Gary Moore; Walking By Myself
(från skivan Still Got the Blues, 1990)

Jag tror inte jag lyssnat på skivan sedan året den kom, eller kanske lite till, men då lyssnade jag å andra sidan desto mer. Det är bara titelspåret jag tycker är sådär, den som blev största hiten... Den här låten däremot var min absoluta favorit från plattan och nu när jag satte på den igen så håller den fortfarande. Riktigt kul att sjunga till är den också!