de första tio tusen tog emot - splätt lätt

De första 10 000 morden alltså.

Av bladlöss. Vad trodde ni?!

Jag minns i början av min odlarkarriär (i krukor) när det damp ner ett gäng bladlöss på basilikan eller vad jag kan ha odlat då. Det var knappt att jag med handskar på ville hålla i kvisten så jag kunde spruta såpvatten på de eländiga typerna. Så äckliga tyckte jag att de var.

Sedan gick det lättare och lättare. Och jag tror det var på en helvit fuchsia som jag första gången övervägde att klämma ihjäl den bladlus som satt sig istället för att gå och hämta såpan, undertiden som lusen säkert skulle gömma sig.

Och det tog garanterat emot. Att klämma ihjäl det lilla äckliga krypet. Splätt!

Sedan vänjer man sig.

Nu blir de oftast ihjälklämda. Nästan hur många de än är, det är nämligen snabbast och mest effektivt. Splädderi splätt på löpande band. Bara om angreppet är oöverskådligt åker såpan fram. Eller om blomknoppen för känslig, eller bladvecken för djupa.

Nu är det annat som äcklar mig en smula.

Men jag gör det. Ja, utan fåniga handskar.

Nämligen att klippa ihjäl sniglar...
... det är inte kul. Det är smetigt och otäckt och det vete fan om de dör så snabbt - har de väl börjat kråma sig i dödsdansen kanske jag missar nacken. Ja, för det är i nacken man ska klippa av dem, säger förstå-sig-på-arna.

Men jag har noterat att jag börjat vänja mig.
(Endast två av elva olika dahlior har fått visa sina blommor här i år så valet blev så småningom enkelt - sniglar eller blommor är inget att fundera över - eeh, längre än några månader i alla fall.)

Men de små skrällena - jag tror jag kommer göra som med bladlössen. Krossa dem. Väldigt effektivt, inga tveksamheter om dödsorsak och fort går det också. Och blir ungefär lika smetigt... när jag krossat har jag valt ställe med omsorg.

Usch, stackars sniglar.

Och, viktigare än sniglar och blommor - hahaha - vad händer med min karma?

Uppvägs typ tusen bladlöss och sisådär hundra sniglar av de humlor vi räddat från drunkningsdöden i år? Eller riskerar jag... hmm... att återfödas som bladlus i mitt nästa liv?


Blir jag bladlus eller snigel får jag väl hoppas att det går fort. Splätt!





På bilden: räddad jordhumla. Nästan färdigtorkad.
Kamera: Nokia N95

resebukett

Vi försökte ge bort avklippta blommor igen innan vi åkte. Men ingen var hemma - så vi tog med dem!

Ingen doftgran i hela världen kan få en bil att dofta så som ett gäng luktärter :-D

(och en dahlia)

... det mesta regnar bort

Fast så är det ju inte; nu är det sol här idag igen. Och efter den korta skuren igår kom solen också fram igen, det var bara innan det var varierande molnighet.

Och det blommar bättre, när det kommer regn ibland.

Hittade en vit kornvallmo på altanen igår.

Först med soldis, senare såg både vallmo och altan alldeles aprikos ut, när solen börjat att gå ner. Lite grann uppväger det varma ljuset att det blir svalare när solen försvinner.


Kamera: Nokia N95.

(klicka på bilden; vore jag Nokia skulle jag vara stolt över vad deras mobilkameror presterar.)

blåbärsparkering

Det är inte mycket som slår blåbär.

Och det är inte mycket som slår nostalgin i att plocka blåbär i samma litermått som mamma gjorde när jag var liten. På i princip samma plats.

Hon gick visserligen ut i skogen och plockade bär, hon hade någon slags oskriven regel att bären på tomten var till för att ätas till och från sjön, till och från lekstugan, till och från sockerdricks eken eller till och från egentligen vad som helst.

Och i princip håller jag med henne; det är trevligt att kunna sträcka ut armen var man än går på tomten och ta sig några smultron eller blåbär eller hallon. Eller kantareller för den delen.

Men nu är vi ju inte där 'jämt' som förut så det märks inte på samma sätt om bären på tomten går åt.
Så jag parkerade glatt i en rejäl tuva i svackan utanför vävstugan. Ja, jag visste inte när jag ställde mig där att jag faktiskt parkerade, men det var vad jag gjorde.

Genom att väga över mellan höger och vänster ben samt göra en 180-graders sväng fick jag ihop min liter på ett och samma ställe. Många stora bär var det på varje gren!

Och Dotter plockade hon med. Allra mest smultron. Jag hoppas hon stoppade lika många i munnen som hon stoppade i korgen!

dagens blomma

Blomman för dagen,
Ipomoea tricolor
'Knowlians Black'.


Ser det inte ut som om den lyser i mitten?

Solskenet gör att den vita pistillen inte ens blir tydlig. Eller också kan det bero på fotografen...

(... och fotografen vill skylla ifrån sig med att fotografera i så starkt solljus med en mobiltelefon... det är inte lätt att se vad man gör! Eller snarare vad man lyckas fånga.)


... kamera: Nokia N95 inställd på närbild.



frön här

N95

funderingar under kudden

Eller sju sorters män under kudden? Under täcket?

Jag är lite långsam men nu när jag sitter vid en dator igen har jag en fundering kvar sedan midsommar:

Det här med sju sorters blommor under kudden. På midsommar. Och drömma om sin tillkommande. Man ska plocka dem under tystnad och sedan fortsätta vara tyst tills man vaknar nästa morgon. (Bara en sån sak som att man ska vara tyst för att drömma om drömprinsen!) Men en annan sak jag undrar över är: varför vilda blommor? När jag var liten (och även relativt stor, hm,) så gick vi ut och plockade sju sorters vilda blommor.

Jag tror det var ett misstag.

Vi borde ha plockat tama blommor, blommor som vid rätt förutsättningar finns kvar ungefär där man önskar dem, blommor som med lagom omvårdnad trivs och växer, blommor som man har långvarigt utbyte med! Sådana som gillar att existera på en planerad yta, sådana rediga som även klarar sig utmärkt om man tittar bort en kort stund.

Inte vilda ängsblommor, som försvinner för att dyka upp på något nytt ställe, blommar kort och vissnar snabbt, bara trivs på vilda ytor utan planering. Som visserligen ofta klarar sig väldigt bra, släktmässigt sätt, men som också ofta dukar under av diverse förändringar i miljön.
Sådana man aldrig riktigt vet var man har och som plötsligt befinner sig även i grannens trädgård. Eller som kommer tillbaka en gång om året, eventuellt ger en blixtrande föreställning och sedan är borta igen!

Så vad tror ni? Nästa år ska jag plocka blommor igen och då plockar jag från perenner och städesgröna växter. Inga mesiga fjolliga och/eller sommarblommor, utan robusta och livskraftiga, sådan som frodas vid omvårdnad.

Sådana som trivs både vid gamla torp och i slottsträdgårdar, i krukor och friväxande.
Plötsligt får rosen en helt ny romantisk innebörd för mig. (Eller så hade jag dålig koll innan.) Ni ser den framför er va, den vid torpet och den vid slottet? Och jag har en i en stor kruka här på altanen. Doftar ljuvligt, klarar sig bra men ståtar extra vid omtanke. Vid rätt hantering sticks den inte ens.

Jo, nu är nog beslutet klart. Nästa år ska jag plocka blommor igen! Andra blommor!

badboll på altanen

Formen är ju så snygg.

Jag brukar önska mig ett växthus (ja helst en hel tomt på en enorm massa kvadratmeter där det absolut mesta av ytan ska vara grävbar och med bra jord och... men... ... men i väntan på tomten drömmer jag om växthus) och jag fick just syn på ett intressant i DN.

Det är bara en hake: finns det månntro i en storlek som en större badboll?!

Så kan jag odla extremt små tomater. Om det ska vara proportionerligt.


http://www.dn.se/nyheter/sverige/vaxthus-for-storstaden-snart-verklighet-1.883165
http://plantagonblog.com/bilder/greenhouse/vertikaltvaxthus.jpg

snoken i montreux

Jag tar och nästan ordagrant kopierar ett mejl jag skrev för ett par veckor sedan:

PS:

Snoken i Montreux!

I helgen har jag stoppat näsan nästan hur många gånger som helst i följande tulpan; Montreux (eller är det Monte Carlo? Tror det är Montreux). Visserligen är den gul... men en ganska trevlig gul och sedan det viktigaste med denna tulpan: den må se ut precis hur som helst, den är förlåten. Den doftar nämligen något så kopiöst gott.
Citronfromage är det första ord jag tänker på, fast det kanske beror på färgen för egentligen vet jag inte hur citronfromage luktar, det bara låter bra. Tulpanen däremot doftar helt fantastiskt, underbart fräscht och godis på samma gång, citron, varm citrus på något sätt, sött utan att vara sliskigt, grönt, krispigt... klassisk citronkola? Fast bättre. Omöjlig att gå ifrån helt enkelt. Helst skulle jag vilja äta upp den men jag misstänker att den inte smakar som den luktar, höhö.

När den blommar spenderar jag mer tid med näsan i den än jag gör något annat i trädgårdsväg. (Kanske lätt överdrivet men det är så det känns.) Ibland försöker jag slita mig men vips är jag tillbaka och står där och flåsar med näsan bland massa blad...

Och ja, jag gillar makro - helst vill jag krypa in i blommorna när jag fotar dem.

Andra bilden är några dagar tidigare. (Mobilkameran, inte helt hundra.)

I höst ska jag leta Montreux så det står härliga till. Jag bara måste ha fler. Om ni låter mig få köpa en packe eller två föreslår jag att ni köper upp resten; som ni redan fattat: helt fantastiska!

jag har så dåligt minne - vad härligt!

Jag har så selektivt minne.

Alla mina odlingar på altanen och allt jag grävt ner i andras trädgårdar eller kommit med förslag på... när jag läser en etikett med 'stjärnflocka' så säger den inre rösten med automatik 'astrantia major'. Eller vice versa.

Men sedan, när jag som nu i det härliga vädret sitter på min altan och tittar på mina vita löjtnantshjärtan som är uppe med 45cm och får syn på tulpanerna bredvid...

... ja då stämmer det inte.

Jag tänkte men vad är det där?!

Det kan till och med hända att jag sa det högt.

Mina perenner och annat återkommande, som klematis och lökar och knölar, allt det stadigvarande - det går i svart och vitt. Ja, dvs blommorna alltså. Sedan odlar jag ettåringar i de vilda färger jag känner för det året (som svart och vitt..).

Men de här tulpanerna. Med sprängfyllda knoppar. De ser ut att spricka ut i lila eller mörkt rosa.

Jag kan inte fatta.

Inte har jag satt någon sådan färg?

Ja, inte vad jag minns i alla fall. Och ändå är det otvivelaktigt jag som satt dem där.

Det ska bli otroligt intressant att se vad som kommer upp ur dem.

Jag har så dåligt minne. Det är härligt. Det är så spännande!