de första tio tusen tog emot - splätt lätt

De första 10 000 morden alltså.

Av bladlöss. Vad trodde ni?!

Jag minns i början av min odlarkarriär (i krukor) när det damp ner ett gäng bladlöss på basilikan eller vad jag kan ha odlat då. Det var knappt att jag med handskar på ville hålla i kvisten så jag kunde spruta såpvatten på de eländiga typerna. Så äckliga tyckte jag att de var.

Sedan gick det lättare och lättare. Och jag tror det var på en helvit fuchsia som jag första gången övervägde att klämma ihjäl den bladlus som satt sig istället för att gå och hämta såpan, undertiden som lusen säkert skulle gömma sig.

Och det tog garanterat emot. Att klämma ihjäl det lilla äckliga krypet. Splätt!

Sedan vänjer man sig.

Nu blir de oftast ihjälklämda. Nästan hur många de än är, det är nämligen snabbast och mest effektivt. Splädderi splätt på löpande band. Bara om angreppet är oöverskådligt åker såpan fram. Eller om blomknoppen för känslig, eller bladvecken för djupa.

Nu är det annat som äcklar mig en smula.

Men jag gör det. Ja, utan fåniga handskar.

Nämligen att klippa ihjäl sniglar...
... det är inte kul. Det är smetigt och otäckt och det vete fan om de dör så snabbt - har de väl börjat kråma sig i dödsdansen kanske jag missar nacken. Ja, för det är i nacken man ska klippa av dem, säger förstå-sig-på-arna.

Men jag har noterat att jag börjat vänja mig.
(Endast två av elva olika dahlior har fått visa sina blommor här i år så valet blev så småningom enkelt - sniglar eller blommor är inget att fundera över - eeh, längre än några månader i alla fall.)

Men de små skrällena - jag tror jag kommer göra som med bladlössen. Krossa dem. Väldigt effektivt, inga tveksamheter om dödsorsak och fort går det också. Och blir ungefär lika smetigt... när jag krossat har jag valt ställe med omsorg.

Usch, stackars sniglar.

Och, viktigare än sniglar och blommor - hahaha - vad händer med min karma?

Uppvägs typ tusen bladlöss och sisådär hundra sniglar av de humlor vi räddat från drunkningsdöden i år? Eller riskerar jag... hmm... att återfödas som bladlus i mitt nästa liv?


Blir jag bladlus eller snigel får jag väl hoppas att det går fort. Splätt!





På bilden: räddad jordhumla. Nästan färdigtorkad.
Kamera: Nokia N95

böcker eller hus? Ack ljuvliga morgonrodnad...

Någon gång kommer jag bli tvungen att välja - spännande böcker eller hus att bo i?

Jag drömmer ju om den där trädgården. Som är utanför dörren.
På mitt hus.

Men så är jag på landet. Och läser en - deckare? Kriminalroman? Spännande är det i alla fall.

Och nu, inklusive (sovande) vuxet sällskap här ska tilläggas, går det bra att sitta uppe själv 'halva natten' och läsa. Men sedan...

Boken är spännande på gränsen vill hjärtklappning. Att efter det gå och borsta tänderna när man är så mörkrädd som jag... det är inte bara hjärtklappning, det är svettas. Superstadiga jag lätt skakig på handen. Och så det där med älgarna som har dans på altanen... måste de hålla på så där?
Visserligen kan jag skylla lite på huset - att jag alltid varit rädd här; att de ränderna aldrig gått att med logik mota bort. Men ändå.

40 minuter senare. Har stått och tittat ut på ännu en fantastisk augustinatt.
Jättefint.
Jätterädd.
Lagt mig. Kan inte sova. Får absolut inte läsa mer. Inser. Inte för första gången men just det här valet är nytt.

Jag kommer tvingas att välja. Mellan att läsa böcker som roar mig. Eller att bo i mitt eget hus.

Eller lobotomi? Jag har utsatt mig för allt möjligt mörker för att bevisa för mig själv att mörker inte är farligt. Jag har förstås överlevt det. Jag vet logiskt att det är farligare hemma i stan än här i skogen. Jag VET.

Jag har även bestämt mig.
Haha.
Det funkar så länge jag låtsas att allt är okej. Så fort jag glömmer bort mig...

Är mörkret där; fattar polisgreppet och jag törs inte annat än att skräckslagen följa med, ned i ologiken...

Hus eller böcker?!

lockande natt

Sjön ligger lugn och det är alldeles, alldeles tyst.

Utanför är det just nu en perfekt augustinatt. Den är varm, vindstilla, stjärnklar och fullmånen är så full att det blir långa skuggor från träden. Det är så ljust att fladdermössen inte ens är ute och flyger...

... vilket innebär att myggen kan härja fritt! Och jag håller mig inne. Särskilt som jag dessutom borde sova. Och så är det färre älgar här inne än där ute. Men... ja det är något lockande med en sån här natt.

beathead - jag har inget att lyssna på...

Jag gillar de oväntade.

Det tog en stund att komma fram till vad det var men bara för att jag var tvungen att ta fram skivan, damma av den och provlyssna ganska många spår innan rätt dök upp.

Hur kommer det sig att riktigt bra skivor kan bli liggandes längre tider utan lyssning? När det samtidigt andra dagar 'inte finns något bra att lyssna på'.

Som att öppna garderoben och 'inte ha något att ta på sig'. Fast den är full.


Crash Test Dummies; Swimming In Your Ocean

snygga ben kommer från stan

Snygga sommarben är en myt.

Åtminstone om man har spenderat tid på landet.
I stan däremot, där existerar de.

Det spelar ingen roll hur snygga släta lena och bruna* sommarben jag hade innan vi lämnade de stenlagda ytorna - så fort jag klev utanför bilen på landet så satt där en broms. Ytterligare tjugo minuter senare fanns där tre bromsbett och så många myggbett att det vore fånigt att ens försöka räkna dem.

Av bromsbett får jag illröda golfbollar inlagda under huden.
Av myggbett ungefär dito inlagda ärtor.

Och inte vänjer sig kroppen efter några dagar heller. Och inte heller höll sig bromsarna borta resten av tiden.

En enda broms bet bra: den missade 'midjan' som kan vara trevlig att ha på överarmen, där strax under axeln. Den bet en bit längre ner; det ser ut som om jag har en synnerligen välutvecklad ytterdel av triceps** på vänsterarmen. Som en tröst i det hela... en snygg arm i utbyte mot två schyssta ben.

Jag föredrog det som det var från början.





* allting är relativt...

** vilket kan vara fel namn men jag menar den där bulan på yttersidan av armen

blåbärsparkering

Det är inte mycket som slår blåbär.

Och det är inte mycket som slår nostalgin i att plocka blåbär i samma litermått som mamma gjorde när jag var liten. På i princip samma plats.

Hon gick visserligen ut i skogen och plockade bär, hon hade någon slags oskriven regel att bären på tomten var till för att ätas till och från sjön, till och från lekstugan, till och från sockerdricks eken eller till och från egentligen vad som helst.

Och i princip håller jag med henne; det är trevligt att kunna sträcka ut armen var man än går på tomten och ta sig några smultron eller blåbär eller hallon. Eller kantareller för den delen.

Men nu är vi ju inte där 'jämt' som förut så det märks inte på samma sätt om bären på tomten går åt.
Så jag parkerade glatt i en rejäl tuva i svackan utanför vävstugan. Ja, jag visste inte när jag ställde mig där att jag faktiskt parkerade, men det var vad jag gjorde.

Genom att väga över mellan höger och vänster ben samt göra en 180-graders sväng fick jag ihop min liter på ett och samma ställe. Många stora bär var det på varje gren!

Och Dotter plockade hon med. Allra mest smultron. Jag hoppas hon stoppade lika många i munnen som hon stoppade i korgen!

funderingar under kudden

Eller sju sorters män under kudden? Under täcket?

Jag är lite långsam men nu när jag sitter vid en dator igen har jag en fundering kvar sedan midsommar:

Det här med sju sorters blommor under kudden. På midsommar. Och drömma om sin tillkommande. Man ska plocka dem under tystnad och sedan fortsätta vara tyst tills man vaknar nästa morgon. (Bara en sån sak som att man ska vara tyst för att drömma om drömprinsen!) Men en annan sak jag undrar över är: varför vilda blommor? När jag var liten (och även relativt stor, hm,) så gick vi ut och plockade sju sorters vilda blommor.

Jag tror det var ett misstag.

Vi borde ha plockat tama blommor, blommor som vid rätt förutsättningar finns kvar ungefär där man önskar dem, blommor som med lagom omvårdnad trivs och växer, blommor som man har långvarigt utbyte med! Sådana som gillar att existera på en planerad yta, sådana rediga som även klarar sig utmärkt om man tittar bort en kort stund.

Inte vilda ängsblommor, som försvinner för att dyka upp på något nytt ställe, blommar kort och vissnar snabbt, bara trivs på vilda ytor utan planering. Som visserligen ofta klarar sig väldigt bra, släktmässigt sätt, men som också ofta dukar under av diverse förändringar i miljön.
Sådana man aldrig riktigt vet var man har och som plötsligt befinner sig även i grannens trädgård. Eller som kommer tillbaka en gång om året, eventuellt ger en blixtrande föreställning och sedan är borta igen!

Så vad tror ni? Nästa år ska jag plocka blommor igen och då plockar jag från perenner och städesgröna växter. Inga mesiga fjolliga och/eller sommarblommor, utan robusta och livskraftiga, sådan som frodas vid omvårdnad.

Sådana som trivs både vid gamla torp och i slottsträdgårdar, i krukor och friväxande.
Plötsligt får rosen en helt ny romantisk innebörd för mig. (Eller så hade jag dålig koll innan.) Ni ser den framför er va, den vid torpet och den vid slottet? Och jag har en i en stor kruka här på altanen. Doftar ljuvligt, klarar sig bra men ståtar extra vid omtanke. Vid rätt hantering sticks den inte ens.

Jo, nu är nog beslutet klart. Nästa år ska jag plocka blommor igen! Andra blommor!

klibb

Solkrämsmarinerad rödlätt fräknig person, snickrandes i kort genomskinlig vit klänning.
Jo, för det är svalast så.

Allt klibbar, inte bara apotekets otäckt luktande solskydd (skulle kunna användas som preventivmedel; tror ingen jävel vill komma nära, luktar som Dålig Plast Från Sextiotalet). Alltså kan den bara användas till de regioner som ligger längst ifrån näsan men det är illa nog ändå.

På apoteket sa de att det inte var något fel på den och vägrade ta tillbaka den.
Själv vägrade jag använda den. Dvs innan det blev nödfall.

Jo; myggen klibbar också. Fast i målarfärgen. Och kådan i virket tjippar under mina bara fötter. Klänningen klibbar fast vid kroppen. Hugget som stucket om det är för solkrämen eller de salta rännilarna nedför magen...

Längtar till duschen gör jag! Eller kanske ett dopp i sjön. Jag vet att jag borde prioritera tvärtom men... Jag kanske är tvärtemot?

Och först lite mer... såga. Borra. Skruva. Måla.

Däremot vägrar jag sticksågen! Förra året rev jag köket årets varmaste dag. Varmt dammigt och svettigt - och, från sticksågen, rivigt sågspån i dekolltaget. Klibbigt. Kliande. Mer irriterande än allt annat klibb tillsammans.

För naturligtvis var även det i djupt urringad snickarklänning.

Logik? Jag? Näe...

Nu. Slut på paus. Såga. Borra. Skruva. Måla.

beathead - roande, förtjusande, spännande - och mycket mycket läskigt

En märklig dag; sånär som på en obestämbar stråkkvartett i huvudet var det tomt i huvudet när jag vaknade.

Livet står ju aningen på sin spets (nu igen!) och för stund sedan, efter en händelse som rör om extra i huvudet på mig, dök följande upp, det startade med melodin och strax därpå 'but it's not always that clear'. Därefter dundrade resten av refrängen in i mitt huvud.

Morcheeba; Fear and Love

Tog genast fram den och drog igång den på ganska hög volym. Mycket symtomatiskt, nästan skrämmande vettig låt att få i huvudet inser jag när jag hör resten av texten. Musiken tycker jag är mild och lugn för en Morcheebalåt och andra lyssningen... då när jag verkligen börjat lyssna på texten... då knep det till på den ledsna sidan av hjärttrakten. Hm!

Mycket förvirrande.

Inte vad jag tänkt mig; här går jag omkring och har en bra fin dag och duttar med både roliga och vanliga saker och... nähä, men lite vemod på det då!

Om du inte vet hur musiken låter råder jag dig att leta rätt på sången, helst som den låter på skivan Big Calm, och läsa texten till musiken:


We always have a choice
Or at least I think we do

We can always use our voice
I thought this to be true

We can live in fear
Extend our selves to love
We can fall below
Or lift our selves above


Fear can stop you loving
Love can stop your fear

Fear can stop you loving
But it's not always that clear


I always try so hard
To share my self around

But now I'm closing up again
Drilling through the ground


Fear can stop you loving
Love can stop your fear

Fear can stop you loving
But it's not always that clear


I'd love to give my self away
But I find it hard to trust

I've got no map to find my way
Amongst these clouds of dust


Fear can stop you loving
Love can stop your fear

Fear can stop you loving
Love can stop your fear

Fear can stop you loving
Love can stop your fear

Fear can stop you loving
But it's not always that clear

But it's not always that clear

But it's not always that clear

But it's not always that clear

jag har så dåligt minne - vad härligt!

Jag har så selektivt minne.

Alla mina odlingar på altanen och allt jag grävt ner i andras trädgårdar eller kommit med förslag på... när jag läser en etikett med 'stjärnflocka' så säger den inre rösten med automatik 'astrantia major'. Eller vice versa.

Men sedan, när jag som nu i det härliga vädret sitter på min altan och tittar på mina vita löjtnantshjärtan som är uppe med 45cm och får syn på tulpanerna bredvid...

... ja då stämmer det inte.

Jag tänkte men vad är det där?!

Det kan till och med hända att jag sa det högt.

Mina perenner och annat återkommande, som klematis och lökar och knölar, allt det stadigvarande - det går i svart och vitt. Ja, dvs blommorna alltså. Sedan odlar jag ettåringar i de vilda färger jag känner för det året (som svart och vitt..).

Men de här tulpanerna. Med sprängfyllda knoppar. De ser ut att spricka ut i lila eller mörkt rosa.

Jag kan inte fatta.

Inte har jag satt någon sådan färg?

Ja, inte vad jag minns i alla fall. Och ändå är det otvivelaktigt jag som satt dem där.

Det ska bli otroligt intressant att se vad som kommer upp ur dem.

Jag har så dåligt minne. Det är härligt. Det är så spännande!

snövit och de sju småväxta vargarna

Svårt att veta något man aldrig hört talas om.

... vad gjorde ni mer på dagis idag då?
- Jag och A och I lekte snövit. Och styvmodern och prinsen och vargarna.
- Jaha? Och vargarna?
Det var ju länge sedan jag läste Snövit och kanske var det några vargar med där i skogen när hon skulle följa med jägaren. Tänkte jag.
- Ja men det är snälla vargar.
- Jasså? Det var ju bra. Vad gör dom då?
- De bara är där. Pratar och lagar mat och så.

Jaha?

- Och vad gör styvmodern då? (Hon artikulerar tydligt och säger hela 'mod-ern' så det gör jag också.)
- Hon bara är där också. Med styvsystrarna. Och jag var snövit och A var styvmodern och systrarna och I fick vara alla vargarna.
- Fick hon vara alla vargarna? Är det många vargar?
- Jaa! Det är sju stycken men bara två var där inne!
- Jahaa!




... upplyftande. Upplyftande helt enkelt.

beathead - det är inte bara jag!

Det är inte bara jag.

Som vaknar med en låt i huvudet.

Senaste tiden har det blivit oerhört tydligt: min 4-åring vaknar också med musik i huvudet. Vaknar jag inte före henne så är det ibland svårt att veta vilken sång som är min och vilken som är hennes.

Och som hon sjunger!

(Alldeles fantastiskt – vad annars??
Herreguu', jag är faktiskt en mamma!)

Idag vaknade jag inte först. Men jag vaknade till underbar sång. På bara några spelningar har hon klippt nästan varenda fras och om hon inte sjunger hela så kommer det små bitar här och var. När hon borstar tänderna 'ahrrou rinky tinky tinky'; när hon tar av sig pyjamasen ett djupt 'utav stenåldern, tssa tssa tssa olé'; vid frukosten '... siameskatt, ping ping pong, ha ha ha... den var god'. När vi sjöng tillsammans och jag dansade (i badrummet) bröt hon in med 'groovy, mamma, groovy!'.

Eftersom hon verkar ha fått genen är hon självklart mer musikalisk än vad jag är (vad annars med den pappan). Nåde den som sjunger fel! Hon rättar mig genast och dessutom har hon har nästan alltid rätt. Hmpf!

Sedan dess har jag inte fått hennes (våran?) låt ur huvudet, hur jag än spelat den:

Aristocats; Alla snubbar vill vara katt (Original Swedish soundtrack)


Här, för dig som både vill titta och lyssna:

kryss för klister och kaffe

Jag gör det så svårt för mig.

Jag har under helgen skjutit upp att skicka iväg ett kuvert.

Det krävdes ett kryss och det var svårt...

Krysset krävde "heder och samvete" och annars var det "straffbart enligt lag".

Det fanns två ställen att kryssa på.

Jag tyckte hela helgen att båda gällde lika mycket. Så jag lade det åt sidan men såg det förstås varje gång jag satte mig vid köksbordet.

Måndag morgon. Nu måste det ju iväg!

Och då kom jag på det. Kryssade jag i den övre rutan behövde jag inte författa någon text till dem.

Att det kan vara så lätt.

Så jag kryssade, ändrade mitt telefon nummer och skrev under.

Äntligen stoppade jag pappret i det medföljande kuvertet, slickade igen det, sträckte mig efter mitt kaffe och tog en stor klunk.

Det var då jag kom på det.

Kaffe och kuvertklister är en no-no-combination.

inte kul att skratta, inte!

'Det är inte så roligt när man skrattar' sa J allvarligt.

När vi pratade om ett särskilt ämne. Som på något sätt kommer på tapeten då och då vid den ålder som vi, märkligt nog, trots allt befinner oss i.

Hennes kommentar fick mig att skratta ännu mer. Inte roligt när man skrattar? Jo det är det ju visst det! Men förutom den underbara känslan av ett gott skratt är kanske det bästa att man ofta kniper igen ögonen när man skrattar ordentligt; åtminstone blir det en kisande effekt. Och nästan alltid är det ju så att man inte ser sig själv i spegeln när man skrattar — ja för då kan man ju hålla sig för skratt.

Men man kan glädjas åt att om man skrattar tillsammans så kisar och blundar förhoppningsvis de andra också.

Och ser inte.

De heller.

Skrattfårorna som vi pratade om.

existerar

Jag tenderar att börja existera igen.

Det började med ett val. Sedan dök en bra coach upp. Han parade ihop mig med någon som ville ha någon. Någon som ville ha mig där. Som talar om för mig att de vill ha mig där. Att jag fyller en funktion.

Sedan fick jag en mailadress. En arbetsmail.

Men nu så. Det tyngsta beviset på min existens på flera år...

Jag finns nästan på riktigt nu.

Jag har ett passerkort.

Passerkort. Passerkort och arbetsmail.


Det är på lådsas men jag finns ändå nästan på riktigt.