torsdag

beathead

Abba; On and on and on

'On and on and on' kändes som en variant av vardagen den här morgonen. Men det är väl så det är. On and on and on.

De är faktiskt rätt fantastiska. Och några av deras låtar är mer rocka än en del av dem de spelar på bandit eller rockklassiker. För där spelas en del fjoll.
Abba kan vara rocka. Basta.

måndag

beathead

Otippat och välkommet.

Vaknade med refrängen i huvudet – och började undra om jag ljugit för någon men jag kan inte komma på något så antagligen finns det en annan anledning till att den har dykt upp... Är det någon som ljuger för mig månntro? :-)
Eller - naturligtvis - så är det för att jag inte ljuger!

Eurythmics - Would I lie to you?


söndag

beathead

Åååh, den är så underbar!

För ett tag sedan, innan jag började på denna blogg, hade jag den här låten i huvudet i flera veckor. Möjligtvis med något undantag (som sannolikt också var en Cakelåt) så var den konstant. Och det var bara trevligt! Den gör mig glad.

Cake; Meanwhile, Rick James
(från Comfort Eagle)

Jag har förövrigt bara hört en enda låt med Cake som jag inte gillar och det är titelspåret från ovanstående skiva. Jag har förvisso inte alls hört allt av dem och de verkar bättre på skiva än live (om man kikar på youtube) men... ja. Det är inte alltid de funkar men när de gör det gör de det desto bättre.


Tyvärr behöver du vara inloggad för att få höra mer än 30 sekunder (som ju inte säger något, jag vet,) men ett smakprov är det. Ändå.


beathead

lördag

beathead

Det var länge sedan!

Och ett trevligt 'återhörande':

Nirvana; Lake of fire (från 'Unplugged In New York')

Det finns några riktigt bra spår på den plattan och jag hade glömt hur de på ett naket sätt sätter sig i hjärtat. Vissa påstår att den skivan skrivs upp för att stackars Kurtan sköt av sig sin formidabla musikskalle men det tror jag inte - att den skrivs upp därför alltså - utan det är helt enkelt en bra platta.

Fast förmodligen har de nått fler lyssnare bara för att han inte orkade längre.

Tulle Kurt. Mycket tråkigt.


fredag

beathead - rättelse

För snart en vecka sedan skrev jag om Snoddas. Jag trodde att det var honom jag hade i huvudet men efter ytterligare forskningar har jag kommit fram till att så inte var fallet utan det var, i mitt huvud en väldigt mycket snabbare variant av:

Arne Qvick; Rosen

Är jag riktigt klok eller inte?

Avgör själv:

beathead

De är tillbaka!

Lycka, idag fick jag vakna till något roligare än igår. De är tillbaka, Cake. Med samma låt...

Cake; Short skirt/Long jacket

Den där gitarren och basen alltså... jag säger då det! Att det är glädjande att vakna till alltså.
Bara lyssna:



Spela den inte utan ett bra ljud nu... please! :-)

Medan du spelar ovanstående så gå in på mitt allra första inlägg i denna blogg och kolla på den lilla söta animeringen som någon har knåpat ihop.

torsdag

beathead

Inte, inte, inte!

Doctor Snuggles theme.

Jag tror jag svimmar.

Och jag har vare sig sett eller lyssnat eller ens hört talas om denne figur sedan juratiden.
Och den sitter som Karlssons Klister.

Varför, varför, varför?

måndag

snövit och de sju småväxta vargarna

Svårt att veta något man aldrig hört talas om.

... vad gjorde ni mer på dagis idag då?
- Jag och A och I lekte snövit. Och styvmodern och prinsen och vargarna.
- Jaha? Och vargarna?
Det var ju länge sedan jag läste Snövit och kanske var det några vargar med där i skogen när hon skulle följa med jägaren. Tänkte jag.
- Ja men det är snälla vargar.
- Jasså? Det var ju bra. Vad gör dom då?
- De bara är där. Pratar och lagar mat och så.

Jaha?

- Och vad gör styvmodern då? (Hon artikulerar tydligt och säger hela 'mod-ern' så det gör jag också.)
- Hon bara är där också. Med styvsystrarna. Och jag var snövit och A var styvmodern och systrarna och I fick vara alla vargarna.
- Fick hon vara alla vargarna? Är det många vargar?
- Jaa! Det är sju stycken men bara två var där inne!
- Jahaa!




... upplyftande. Upplyftande helt enkelt.

beathead - det är inte bara jag!

Det är inte bara jag.

Som vaknar med en låt i huvudet.

Senaste tiden har det blivit oerhört tydligt: min 4-åring vaknar också med musik i huvudet. Vaknar jag inte före henne så är det ibland svårt att veta vilken sång som är min och vilken som är hennes.

Och som hon sjunger!

(Alldeles fantastiskt – vad annars??
Herreguu', jag är faktiskt en mamma!)

Idag vaknade jag inte först. Men jag vaknade till underbar sång. På bara några spelningar har hon klippt nästan varenda fras och om hon inte sjunger hela så kommer det små bitar här och var. När hon borstar tänderna 'ahrrou rinky tinky tinky'; när hon tar av sig pyjamasen ett djupt 'utav stenåldern, tssa tssa tssa olé'; vid frukosten '... siameskatt, ping ping pong, ha ha ha... den var god'. När vi sjöng tillsammans och jag dansade (i badrummet) bröt hon in med 'groovy, mamma, groovy!'.

Eftersom hon verkar ha fått genen är hon självklart mer musikalisk än vad jag är (vad annars med den pappan). Nåde den som sjunger fel! Hon rättar mig genast och dessutom har hon har nästan alltid rätt. Hmpf!

Sedan dess har jag inte fått hennes (våran?) låt ur huvudet, hur jag än spelat den:

Aristocats; Alla snubbar vill vara katt (Original Swedish soundtrack)


Här, för dig som både vill titta och lyssna:

söndag

beathead

Det finns hopp.

Nu känner jag mig (ganska) normal igen;
Soundgarden; Spoonman

Kanske är språnget från Snoddas för långt för att jag ska anse det som helt normalt men... jodå, nu är jag som vanligt igen!
(Ja, åtminstone för idag :-)

Jäpp!



(Hehehehe – ska jag gissa på att det är den mycket återkommande raden 'save me' som angett tonen? Hihihihi... om jag vinklar det så så låter han ju ganska desperat, särskilt där strax innan mitten någonstans, och det var jag med..)



lördag

beathead – nytt rekord

Herrejösses, jag trodde jag tog rekord igår.

Det gjorde jag inte. Idag tror jag det är Snoddas jag har i huvudet. Det är, ursäkta mig, fanemej helt enormt.

Konstigt alltså.

Den enda titel jag kan med honom är Flottar- någonting. Möjligtvis är det den som legat och gnagt snart ett dygn. Melodislingan i den.

Ja, eller någon annan sång. Om det nu ens är Snoddas.
Jag måste forska mera. Letade lite men resultatet var klent – kan hända inte så konstigt. Inga listettor på 2000-talet.

Några ord dyker upp, som längtar/väntar och drömma. Men vilken låt är de inte med i??

Om det nu inte är Snoddas och Flottarkärlek så är det åtminstone något lika absurt.

Det ska bli spännande att vakna i morgon...

fredag

beathead - vet hut!

Omslingrade slippriga ormar.
Anaconda. De är omslingrade? I alla fall i den här versionen:

'Ana anaconda, när ska bröllopet stånda...'

Och jag har den verkligen inte på skiva, och jag tänker inte på minsta sätt skaffa mig den minsta snutt av den heller. Hur hamnade den i mitt huvud? Mycket irriterande.

Jättemycket irriterande.

Jag måste lära min hjärna att veta hut!

måndag

kryss för klister och kaffe

Jag gör det så svårt för mig.

Jag har under helgen skjutit upp att skicka iväg ett kuvert.

Det krävdes ett kryss och det var svårt...

Krysset krävde "heder och samvete" och annars var det "straffbart enligt lag".

Det fanns två ställen att kryssa på.

Jag tyckte hela helgen att båda gällde lika mycket. Så jag lade det åt sidan men såg det förstås varje gång jag satte mig vid köksbordet.

Måndag morgon. Nu måste det ju iväg!

Och då kom jag på det. Kryssade jag i den övre rutan behövde jag inte författa någon text till dem.

Att det kan vara så lätt.

Så jag kryssade, ändrade mitt telefon nummer och skrev under.

Äntligen stoppade jag pappret i det medföljande kuvertet, slickade igen det, sträckte mig efter mitt kaffe och tog en stor klunk.

Det var då jag kom på det.

Kaffe och kuvertklister är en no-no-combination.

beathead

Nästan i en dröm.

Var jag fortfarande när jag klev upp idag. Förvirrad av det jag just drömt var allt lite virrigt och... mjukt? runt omkring mig, lite lätt baktakt när jag stod vid sängen och drog en tröja över huvudet. Sådär så att... så att jag höll en svajig takt när jag rörde mig.
Och sedan hörde jag tydligare. Inte så konstigt då! tänkte jag.

Taj Mahal; Satisfied 'N' Tickled Too

Det måste bara vara början på en bra dag! Plötsligt kändes det både soft och roligt att vakna. Yeah! Omöjligt att inte vara glad.

söndag

beathead

Idag gick det snabbt.

Inga tveksamheter vad det var för låt och sedan har jag spelat den med glädje. Det enda jag inte förstår är varför den heter som den gör men kanske har jag inte lyssnat tillräckligt noga bara. Antagligen är det så.

Cake; Shadow stabbing

Jag tycker de sjunger 'say (it) all, say (it) all, say (it) all' och det var det jag vaknade med i huvudet.

Så idag har jag sagt 'it all' till alla! Och därmed gjort mig av med ett problem; mycket skönt.
Mycket mycket mycket skönt, vid närmare eftertanke.

Antagligen kan jag inte tillskriva Cake det men lite gör jag det ändå. De angav tonen för dagen.


lördag

beathead

Ett up-beat meditativt uppvaknande...

... förutsatt att det finns någonting sådant.

Jag zappade förbi ett inslag om Indien på tv igår. Jag gissar att det ligger till grund för dagens låt. Eller också är det för att jag träffade min kära vän R och att en av våra gemensamma nämnare är denna grupp, och dessutom skivan som låten är med på. Vem vet.

Thievery Corporation; Indra

(Från skivan The Mirror Conspiracy)


fredag

inte kul att skratta, inte!

'Det är inte så roligt när man skrattar' sa J allvarligt.

När vi pratade om ett särskilt ämne. Som på något sätt kommer på tapeten då och då vid den ålder som vi, märkligt nog, trots allt befinner oss i.

Hennes kommentar fick mig att skratta ännu mer. Inte roligt när man skrattar? Jo det är det ju visst det! Men förutom den underbara känslan av ett gott skratt är kanske det bästa att man ofta kniper igen ögonen när man skrattar ordentligt; åtminstone blir det en kisande effekt. Och nästan alltid är det ju så att man inte ser sig själv i spegeln när man skrattar — ja för då kan man ju hålla sig för skratt.

Men man kan glädjas åt att om man skrattar tillsammans så kisar och blundar förhoppningsvis de andra också.

Och ser inte.

De heller.

Skrattfårorna som vi pratade om.

beathead

Vilken slinga är det?

Det började med en melodislinga. Men jag fick inte resten att gå ihop. Fortsättningen lät annorlunda varje gång jag försökte höra den för mitt inre.

Jag bestämde mig så småning om att det var

Stevie Wonder; Superstition

och det var rätt - men bara ett halvt rätt. Slingan fortsatte men med en annan fortsättning. Lyssnade och lyssnade i mitt huvud. Tills jag kom på

Bo Kaspers Orkester; Allt ljus på mig

Det är en slinga i de låtarna som är så lika. Och där precis mot slutet av 'Allt ljus på mig'. En liten snutt på en och en halv sekund. En orgel (?) som låter som Stevie Wonders sång. Ja, som sången; inte hans röst.

Jag har lyssnat betydligt mycket mer på Bo Kasper så kanske var det den jag 'egentligen' hade i huvudet. Men idag är mer en Stevie Wonder dag! Jag är poppig och... yeah, fantastisk!

torsdag

beathead

Hahaha, vådan av att ha sökt efter Robert Palmer här om dagen. Det dröjde en smula men idag sitter refrängen till den här låten som tjära i huvudet på mig, inklusive alla 'ooh', 'ay ay', 'oh yeh!' och, sist men inte minst, 'I want to':

Robert Palmer; Some guys have all the luck

Jag undrar om inte de där sympatiska tvillingbröderna, som jag tror borde vunnit melodifestivalen för ett par år sedan, har lyssnat ganska mycket på den här låten. De sjöng något med 'takes just a minute'. I röda skjortor. Och de var helt okej.

Och jag tror de har lyssnat på Robert Palmer.


onsdag

beathead

Mysteriet tätnar!
Jazz; trumpet, piano...

Art Blakey; Moaning



tisdag

hår-resande

Jag är en tjuvkikare. Och tjuvlyssnare.

Stod på tunnelbanan. En facinerande tant med 10cm grått hår i botten och resten av håret knalligt tomterött satt på ett säte. Vid nästa station sätter sig en annan tant mitt emot TomteTanten. Den nya tanten har Pippi Långstrump-rött hår och en svart plastig tupé över det. TomteTanten säger hej och TupéTanten svarar.

Ytterligare någon station efter det kliver ännu en kvinna med märkligt hår på och sätter sig vid de andra två. Tant tre har uppenbarligen peruk på sig, ungefär lika plastig som TupéTantens tupé. Den nya PerukTanten har, vad jag märker, inget övrigt synligt hår bortsett från den dammbruna plasten. Nu hejar TomteTanten igen, TupéTanten tittar på PerukTanten som först tittar på TomteTanten och svarar på hejjet och sedan övergår till att vrålstirra på TupéTanten(som ju faktiskt ser allra märkligast ut).

Och jag som står och lådsas som ingenting men iakttar i ögonvrån undrar: känner de varann? Är de på väg till perukmässan? Eller stödgruppen för märkliga frisyrer?

Men de säger inget mer alls och alla tre kliver av vid olika stationer.

Att ha annorlunda hår som gör att folk generellt glor kanske per automatik gör att man ingår i en särskild klan för hej-sägare. Det var ju inte så att de hejjade på några andra.

Vad vet jag. Det jag minst förstår är hur de alla tre kunde samlas vid samma säten vid samma tidpunkt.

Det är så osannolikt. Så antagligen är det läge att köpa en trisslott?

beathead

Oj oj, den här låten tog tid. Jag hade inte en aning! Visserligen kände jag igen den; inga ord utan det var en melodislinga jag vaknade med. Och den har suttigt stenhårt sen i lördags. Men jag har inte kunnat härleda den till någon egen skiva.

Eftersom den fortfarande sitter i huvudet nynnade jag den när jag träffade en bekant på tunnelbanan.

- Åh, den gamla klassikern! Cool! sa P när jag nynnade.
- Jamen vad är det då?

Och P gav några alternativ, eftersom han trots allt inte var helt säker, och efter att ha sökt på nätet hittade jag:

Robert Palmer; Johnny and Mary

Känn på den! Komplett otippat.
Men jag har ett minne av Robert Palmer, jag köpte i tonåren en singel med honom, 'I didn't mean to turn you on'. Nu ska jag söka efter den också. Så får jag väl se vad jag vaknar med i huvudet i morgon...